I november publicerade resultaten för PISA 2022. Nu var resultaten för svenska 15-åringar i läsförståelse och matematik tillbaka till 2012 års nivå, en nivå som då sågs som ett chockresultat. Troligen berodde den tillfälliga uppgången vid förra PISA-mätningen (2018) på det oacceptabla bortfallet på 11 %. Hade Sverige följt de internationella riktlinjerna på högst 5 % bortfall är det sannolikt att någon förbättring inte skett heller fyra år tidigare. Men det är inte bara kunskaperna som rasat utan också likvärdigheten mellan skolor och elevgrupper. Nu ligger svensk skola i botten vad det gäller jämlikhet. Sämst är det också med arbetsron i klassrummen. Det svenska skolsystemet som förr väckte internationell beundran för att ha lyckats med att både förmedla kunskaper i världsklass och verka kompensatoriskt möts nu av förfäran inte minst av den tyska PISA-chefen Andreas Schleicher. Han såg förr svensk skola som en förebild och skriver: ”I used to look to Sweden as the gold standard for education”..
Hur har det kunnat gå så ”käpprätt åt skogen” och varför har statliga myndigheter låtit nermonteringen pågå under flera decennier? Själv har jag sedan slutet av 1990-talet försökt i många inlägg och även larmrapporter till skolansvariga statsråd och generaldirektörer försökt få vederbörande att sluta upp med att sjösätta obeprövade reformer, många helt utan vetenskaplig grund. Dessutom saknas utvärdering av pådyvlade snabbreformer. Något som också visar på ett ovetenskapligt hanterande. Snarare får man intrycket av att negativa konsekvenser medvetet döljs inte sällan med ytterligare hastreformer. Varför analyserades inte orsakerna bakom kunskapsraset i läsförståelse mellan 1992-2003. Att ett sådant skett visade NU03, den omfattande statliga rapporten. Min egen larmrapport från 11 kommuner, 83 klasser i grundskolan och 46 på gymnasiet mellan 1989-2003 påvisade samma försämring. De klena svarsbrev jag fått av de befälhavande ministrarna Persson och Östros om att ”allt kan bli bättre” lugnade inte min oro. Tvärtom ministrarna ansåg alltså att läget redan var bra! För två decennier sedan fanns möjligheter att ”stämma i bäcken” om dåvarande skolansvariga sökt politisk samförstånd och anlitat vetenskaplig expertis, precis som Erlander klokt och prövande utvecklade det svenska skolsystemet på sin tid. Istället blev skolan en arena för politiska drabbningar och hafsigt igångsättande av diverse skolexperiment utan evidens. Bedrövligt att oskyldiga skolbarn, deras lärare och föräldrar och även svenska samhället i stort måst plikta för några politikers och tjänstemäns okunskap och prestige.
Nog om kritik. Vad finns att göra? Det viktigaste måste vara att revidera Skolverkets otillräckliga Bedömningsstödet för åk 1. Samstämmig forskning har påvisat att Bokstavskännedom och Avkodning/läsa flytande är nyckeln till att elever ska lyckas med sina framtida studier. Skolverket måste därför se till att lågstadielärare får tillgång till lätthanterliga vetenskapliga mätmetoder i avkodning som inte bara skyndsamt fångar upp behövande elever utan också ger lärare vägledning om beprövade metoder. Hjärnprofessor Martin Ingvar har påpekat att ”det är lättare att komma till Rom om man kliver på i Milano än om man kliver på i Utanmyra, speciellt om man är pojke”. Det är skolans/samhällets uppgift att se till att ingen elev ska behöva utsättas för att bli kvar i Utanmyra utan se till att alla elever oberoende av ålder får tillgång till ett bra lok det vill säga lärare så att skolan kan bli en trampolin till ett framgångsrikt liv.